Svart-IPA – är stilen här för att stanna nu?

Det kommer många svart-ipor nu. Foto: Montage

Älska den eller hata den, men svart-IPAn är tillbaka igen. Nu återstår att se om det är för att stanna den här gången. Beernews har kollat med några ölprofiler om vad de tror.

Svart-IPA, även kallad cascadian dark ale, har i sin moderna tappning funnits sedan 1990-talet, men aldrig blivit lika populär som sin ljusare kusin IPA. Men då och då får den ett uppsving och just nu dyker den upp både lite här och där.

Just nu verkar det vara ett uppsving för svart-IPA. Tittar man på Systembolagets statistik så är uppgången visserligen blygsam mellan 2019 och 2020, från 19 till 22. Men bara i mars dök det upp fyra nya svart-ipor och tre av dem var från svenska hantverksbryggerier: Beerium Kraftölsbryggeri, AKiA Brygghus och Beerbliotek. Remmarlöv och Odd Island släppte varsin i februari. I januari skrev vi också om att Stone återlanserar sin Sublimely Self-Righteous Black IPA över hela USA. Även den kom på Systembolaget i mars. Så nånting har hänt.

Jessica Heidrich, som driver Hop Notch och Waxholms Bryggeri tror inte att ett det är mer än ett tillfälligt uppsving.

– Nej, den är för mörk, tyvärr … Jag älskar svart-IPA när den är bra, men folk är rädda för mörk öl. 95 procent dricker ljus lager med medelstor beska. Och ofta blir svart-ipor amerikansk stout i stället. När folk testar dem och upptäcker det så kommer de inte att testa igen. Det är synd, varje gång jag dricker svart-IPA blir jag lika kär som när jag dricker mild. När den är bra är den en riktig mindfuck, säger hon.

Robert Lagerström, som bland annat skriver om öl i GP och är redaktör för Ölfrämjandets tidning Maltesen, håller med henne. I alla fall om svart-IPAns snara fall.

– Jag hoppas att den försvinner, det är nog den enda ölstil som jag inte tycker om. Det finns bättre och sämre, men ingen jag har druckit har varit riktigt bra. Många har svårt att hitta balansen och de drar åt nåt håll, IPA eller porter. Det blir aldrig bra, varför ska man hålla på och löjla sig så?

– Men oavsett vad jag tycker kan man se en ökning av svart-IPA, men den försvinner nog om ett halvår igen. Ju förr desto bättre.

Robert Andersson på podden Ölvärlden är bland annat också författare, festivalarrangör och drev tidigare Trädskogens Bryggeri. Han är entusiastisk om svart-IPAns framtid.

– Jag tror faktiskt att den är här för att stanna. Förra gången fick den inte riktigt samma grepp, man ser ju så många svenska bryggerier nu som tar till sig stilen, säger han. Det är bra, jag är en hängiven mörk öl-fantast och inte så såld på neipa. I svart-IPA möter det gamla det nya, säger han.

Svart-IPA är oftast en IPA med mörka maltsorter, vilket gör att den ibland kan övergå i smaka som en välhumlad porter eller stout, vilket den inte ska.

– Det ska vara rostad malt även om man kan fuska med karamellfärg. När du blundar doftar den som IPA, när du dricker den smakar den som en IPA, men när du tittar på den skriker hjärnan stopp, den är ju svart. Den ska vara så mörk man kan göra den utan att få smak, så fort du tänker humlig porter eller stout så är det ingen svart-IPA, säger Jessica Heidrich.

Robert Anderssons definition är lite mer tillåtande.

– Jag tycker att den ska ha rostade toner, men med en tydlig humleboucuet. Det ska inte vara en välhumlad stout, utan mer en välhumlad schwarzbier, säger han.

Den första svart-IPA som Robert Andersson drack var Stegholmens Svart IPA från 2013 från Nynäshamns Ångbryggeri. På frågan vad han skulle rekommendera i dag så blir det också svenskt.

– Det har dykt upp så många, men jag säger Remmarlövs Black Light. Testa den gärna med mjölkchoklad till, säger han.

– I mitt fall var en Svart-IPA som jag fick från Tonya Cornett på Bend Brewing Company när jag var på Great American Beer Festival. Jag hade aldrig hört talas om stilen, men jag blev kär med en gång, säger Jessica Heidrich.

Robert Lagerström, vars åsikt om svart-IPA kan representeras av ”Död åt svart-IPAn”, kommer inte ihåg vilken som var den första han drack.
– Det bör ha varit på nån festival, jag kommer bara ihåg att jag tänkte ”vad fan är det här?”. Så jag har inte druckit några av de nya, varför plåga sig?