Timmermans har bryggt lambic i över 300 år. Nu försöker bryggeriet få en ny generation – och grannarna hemma i Pajottenland – att upptäcka ölet.
Det är fredag vid lunchtid i Itterbeek, strax utanför Bryssel. Solen skiner över den stora uteserveringen vid Timmermans bryggeri. Här finns solstolar, spel och en nybyggd bar, men än så länge är det glest mellan gästerna.
Allt är en del av Timmermans nya besökscenter, som öppnade i början av sommaren. Satsningen ska göra det mer än 300 år gamla lambicbryggeriet till ett besöksmål och ge fler en anledning att komma hit.
Det behövs, menar guiden Rudy de Sweemer. Han arbetade på Timmermans i 20 år och försörjer sig numera som antikhandlare, men kommer fortfarande tillbaka för att visa besökare genom bryggeriet.
– Tro inte att människorna som bor här bredvid vet vad lambic är. De har helt enkelt glömt bort det. Vi måste lära dem, en efter en, säger han.
Det säger en del om den märkliga position som lambic befinner sig i. Bland ölentusiaster runt om i världen har traditionell lambic och geuze närmast kultstatus. Många reser hit enbart för att botanisera bland traditionella belgiska suröl. Men här, mitt i området där ölet föddes, måste det äldsta aktiva lambicbryggeriet jobba hårt för att locka tillbaka lokalbefolkningen.
Själva besökscentret bygger framför allt på det som redan finns här. Turen går genom det gamla bryggeriet där Timmermans fortfarande brygger sin lambic på utrustning med många decennier på nacken. Rudy de Sweemer beskriver brygghuset som ett fungerande museum. En del av utrustningen kommer från 1930-talet och annan från 1950-talet. Mycket ser ut ungefär som det gjorde 1915.
Lambicen bryggs här under den kalla delen av året, normalt från oktober till mars eller april beroende på temperaturen. Under bryggsäsongen kör bryggeriet omkring fyra bryggningar i veckan. Varje gång kyls vörten över natten i samma öppna kopparkar som funnits här sedan början av 1900-talet. Därefter får ölet mogna i källarens gamla foedrar och fat.
Allt annat som tidigare gjordes på Timmermans har försvunnit härifrån. För två år sedan flyttade koncernen blandning, buteljering och övrig produktion till sin större anläggning i Zemst. I Itterbeek återstår bara själva bryggningen och lagringen av lambic. När ölet är färdiglagrat körs det i tankbil till Zemst för slutproduktion.
För den som främst förknippar lambic med extremt torra och syrliga öl från producenter som Cantillon, 3 Fonteinen och Boerenerf har Timmermans länge stått för en annan sida av traditionen. Rudy de Sweemer uppskattar att större delen av bryggeriets försäljning kommer från produkter som sötas för att göra dem mer lättillgängliga.
Det handlar framför allt om fruktöl som Timmermans Pêche och Timmermans Framboise, där socker och sötningsmedel tillsätts innan ölet pastöriseras för att stoppa jäsningen. Men Timmermans gör också den traditionella lambicvarianten Faro, där kandisocker tillsätts för att ge en mjukare profil. Vi har tidigare skrivit om Lambic Doux som Timmermans brygger specifikt för det historiska ölcaféet À La Bécasse i Bryssel, där den ibland kallas zoete lambik, ”söt lambic”.
– Tyvärr, ur mitt perspektiv, så ligger 70 procent av Timmermans försäljning i den sötare delen. Marknaden är vad den är. Folk växer inte upp med syrlighet längre, vi har vuxit upp med socker, Coca-Cola och iste. Så går man för långt åt det syrliga hållet kommer många inte att vilja ha ölet, säger Rudy de Sweemer.
Just de sötade lambicölen har länge skapat en spricka inom lambicvärlden. För traditionalister handlar lambicens återkomst om att återupprätta de torra, spontanjästa ölen som fortsätter att utvecklas på flaska, efter årtionden då sötade och pastöriserade varianter dominerade marknaden. Jean Van Roy på Brasserie Cantillon hör till de profiler som hårdast drivit frågan om var gränsen ska gå för vad som får kallas traditionell lambic.
Timmermans försöker stå med ett ben i båda världarna. Bryggeriets söta öl är populära, framförallt på hemmamarknaden, men Rudy de Sweemer berättar att man nu lägger mer kraft på oude geuze, oude kriek och oude framboise.
– Vi vill visa en bredare bild av vad lambic kan vara, säger han.
I sortimentet finns också ett samarbetsöl med Guinness. Här möter Guinness Special Export den syrliga Timmermans Oude Kriek och resultatet visar att rostad malt och körsbärskärnor fungerar fint även i ölform. Timmermans Guinness Lambic & Stout Blend lanserades 2018 i en begränsad upplaga om 2 000 flaskor, som gjorde succé och har fortsatt att produceras.
Det märks att samarbetet betyder mycket för Timmermans. I lagringskällaren pryder den välbekanta harpan en av väggarna och i slutet av turen säljs Guinness-merchandise.
Bakom alla nysatsningar och rationaliseringar finns familjen Martin, som sedan 1993 äger Timmermans genom John Martin-gruppen. Familjen äger även flera andra bryggerier, som Bourgogne des Flandres och Waterloo. Det nya besökscentret är ett sätt att gjuta nytt liv i intresset för Timmermans, lokalt men också nationellt och internationellt. Rudy de Sweemer återkommer flera gånger till ordet utbildning.
– Geuze har funnits i två-, trehundra år. Den gick tillbaka ett tag, men nu kommer den tillbaka allt mer. Det enda vi behöver göra är att prata om den här levande ölkulturen. Det här är något vi måste vårda för kommande generationer, säger Rudy de Sweemer.
–
Ps. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
