Dryckessånger som romantiserar fyllan är egentligen ingenting som Beernews premierar. De fyller lite samma funktion på en irländsk pub som läktarsånger gör på en fotbollsmatch: stämningshöjande och underhållande – men inget du ber Andres Lokko recensera det musikaliska värdet på. Men det finns undantag och i veckans lista avhandlar vi dem. Här är fyra låtar där öl på ett eller annat sätt spelar en central roll.
BEER DRINKERS & HELL RAISERS – ZZ top
Vi startar i dur med en perfekt förfestlåt som textmässigt aldrig var aktuell för något Pulitzerpris. I stället är det ZZ Tops patenterade Texasboogie som sätter helghumöret i självgungning. Skäggen Billy och Dusty delar på sången, och de är på väg till sin favorit-sunkklubb för att dricka middag:
”If you see me walking down the line, with my favorite honky tonk in mind
Well, I’ll be there around supper time, with my can of dinner
And a bunch of beer drinkers and hell raisers”
Det är tempot och musikens drivande framåtrörelse, snarare än själva texten, som gör den perfekt att chugga öl till. I centrum står Billy Gibbons gitarrsolon som förnimmer damm, ökenvärme, avgaser, hönsnät framför scenen och förstås blaskig bärs. Här vill vi att han ska ha spelat in slidepartierna med en flaska Lone Star i vänsternäven – även om det inte stämmer.
Så höj ditt glas och skåla för Dusty Hill och Frank Beard.
THERE’S A TEAR IN MY BEER – Whitney Rose
Innan någon poängterar det: Ja, låten är skriven av countrylegendaren Hank Williams och inspelad av en rad artister – inte minst av hans son Hank Williams Jr. år 1988.
Men Whitney Roses skira röst och det kvinnliga perspektivet gör att den mest självömkande av dryckeslåtar här träffar från en helt annan vinkel. Det är inte längre den stenhårde Marlboromannen som sitter och tillåter sig att bli känslosam i baren. Det är en ung kvinna:
”Into these last nine beers I’ve cried a million tears
You are on my lonely mind
And then maybe these tears will leave my eyes”
Det är fortfarande slirigt och sentimentalt, men med klichéerna vända uppochned och de skrovliga kanterna nedslipade framträder textens sorgsenhet och desperation än tydligare. Man blir orolig på allvar över huvudpersonens mående.
”There’s a tear in my beer
I’m crying for you dear
You were on my lonely mind”
SUNNY AFTERNOON – The Kinks
Få artister är bättre på att kombinera sirligt söta popmelodier med satiriska texter än The Kinks Ray Davies. Alla som hör låten Waterloo Sunset vill omedelbart sätta sig på ett plan till London. Nästan lika bra är Sunny Afternoon. Texten raljerar över livet som tungt beskattad popstjärna i 1960-talets England. Men till skillnad från Beatles gnälliga Taxman och Rolling Stones, som helt sonika flydde skattmasen och drog till Frankrike, levererar Davies en ironisk text om popstjärnelivets ”vedermödor”. Det är uppenbart att han inte har glömt var han kommer ifrån (arbetarklassområdet Muswell Hill), och han tycks acceptera att det som färdas uppåt förr eller senare måste komma ned på jorden igen.
Samtidigt är låten en nostalgisk hyllning till sommaren och några lagom lulliga timmar i solen. De enkla njutningarna i livet behöver inte försvinna, även om damerna, kändisskapet och pengarna gör det. Det är sött, surt och väldigt, väldigt engelskt:
”My girlfriend’s run off with my car and gone back to her ma and pa,
tellin’ tales of drunkenness and cruelty.
Now I’m sittin’ here sippin’ at my ice-cold beer
Lazin’ on a sunny afternoon”
Vad har Ray Davies egentligen gjort mot sitt ex? Är han värd att få lata sig i solskenet? Den moderna människan misstänker toxisk maskulinitet. Men poplåtar – det kan han skriva. Så en kall öl får han ändå anses vara värd.
DOWN IN THE TUBE STATION AT MIDNIGHT – The Jam
En av de mest dramatiska, klaustrofobiska, socialrealistiska och samtidigt poetiska popsångerna som någonsin skrivits är Down in the Tube Station at Midnight av The Jam, från deras tredje album All Mod Cons från 1978.
Låten inleds med ljudet av ett tunnelbanetåg som närmar sig perrongen vid en av Londons alla stationer. Tämligen omgående tar Bruce Foxtons legendariskt hotfulla basgång över, samtidigt som gitarren imiterar ljudet av ett bultande hjärta i den vänstra stereokanalen.
Första versen målar upp bilden av en livlig tågstation. I den andra passerar Paul Wellers alter ego spärrarna och är på väg hem till sin fru i den sena kvällen. På den folktomma perrongen märker han hur ett gäng trycker i skuggorna. Plötsligt närmar de sig:
”Hey boy, they shout, have you got any money?”
”I’ve a little money and a take away curry.
I’m on my way home to my wife, she’ll be lining up the cutlery and now she’s expecting me.”
Men hans ord väcker ingen barmhärtighet. Han får ta emot sparkar och slag och blir rånad på både sina pengar och husnycklarna. I några få textstrofer lyckas The Jam måla upp all den ångest som en sen, drucken timme kan utmynna i under ett absolut worst case scenario. Det luktar läderhandskar, hat, ett ökänt fängelse och förstås öl:
”I first felt a fist, and then a kick, I could now smell their breath
They smelt of pubs and Wormwood Scrubs*, and too many right wing meetings”
När han ligger blodig på golvet kan han läsa affischerna om att ”Jesus Saves” och reklamen från British Rail: ”Have an away day, a cheap holiday, do it today”, samtidigt som curryn kallnar och tankarna går till frun där hemma.
–
Gillar du det vi gör? För bara 35 kronor i månaden blir du Beernews Patron och säkrar oberoende öljournalistik. På köpet får du exklusiv tillgång till podden Beernews Deluxe, tävlingar och annat kul. Gå med HÄR.
