Alla öl bryggs inte där man tror. Här är fyra exempel på hur licensbryggning, kontraktsbryggning och produktion i andra länder har blivit en del av historien bakom fyra välkända ölmärken.
Ett bryggeri behöver inte tillverka all sin öl själv. Genom licensavtal och kontraktsbryggning kan andra bryggerier ta hand om produktionen. För vissa handlar det om att nå nya marknader eller öka volymerna. För andra är det ett sätt att lansera öl utan att investera i ett eget bryggeri.
Modellen har en lång historia och har spelat en viktig roll för både klassiska ölmärken och den moderna hantverksölrörelsen. Här är fyra exempel på hur bryggerier har låtit andra tillverka deras öl.
WESTERVLETEREN & ST. BERNARDUS – Klosterölet som levde två gånger
Ett av ölvärldens mest omtalade licensavtal började 1946, när munkarna i trappistklostret Sint-Sixtus i belgiska Westvleteren lät en lokal osttillverkare i Watou ta hand om både bryggningen och den kommersiella försäljningen av deras öl. Företaget utvecklades till St. Bernardus och fick tillgång till klostrets recept, jäst och bryggkunskap. Under 46 år bryggde företaget öl under namnet St. Sixtus, medan munkarna fortsatte att brygga öl innanför klostermurarna.
När avtalet upphörde 1992 gick parterna skilda vägar. Klostret fortsatte med Westvleteren och St. Bernardus började sälja öl under eget namn. Resultatet blev två av Belgiens mest berömda mörka starköl: Westvleteren 12 och St. Bernardus Abt 12.
Klostret använder numera en jäst med ursprung från Westmalle, medan St. Bernardus har behållit den jäst som bryggeriet använde när det licensbryggde klostrets öl. Råvarorna och bryggprocessen skiljer sig numera åt, men de två ölen har fortfarande mycket gemensamt i både karaktär och smak.
Westvleteren 12 har flera gånger toppat internationella ölrankningar och fått rykte om sig att vara världens bästa öl. Munkarna brygger begränsade mängder och säljer främst direkt från klostret. Den som vill köpa ölet behöver normalt boka i förväg och hämta det på plats i Belgien. St. Bernardus Abt 12 har däremot blivit en internationell exportframgång, som bland annat finns på Systembolaget. Trots att de delar historia är de idag två olika öl – och frågan om vilken som är bäst är en återkommande diskussion bland ölentusiaster.
BROOKLYN BREWERY & CARLSBERG SVERIGE – I danskarnas hemliga tjänst
Carlsberg Sverige hade redan börjat sälja amerikanska Brooklyn Brewerys öl på den svenska marknaden när samarbetet tog en ny vändning 2011. Då fyllde Carnegie Porter 175 år och Carlsberg Sveriges bryggmästare Daniel Eriksson och Brooklyns Garrett Oliver tog fram en jubileumsutgåva av den klassiska portern – en kraftigare variant på 8,8 procent som lagrades på bourbonfat. Det ölet blev första steget i ett samarbete som snart skulle växa ytterligare.
År 2014 öppnade nämligen Nya Carnegiebryggeriet i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Bakom satsningen stod Carlsberg Sverige, Brooklyn Brewery och D. Carnegie & Co. Tillsammans skapade de ett hantverksbryggeri med tillhörande restaurang, där amerikansk bryggkunskap mötte svensk öltradition.
Samarbetet växte även till ett internationellt partnerskap där Carlsberg fick rättigheter att producera och distribuera Brooklyns öl på flera marknader. Vilket innebär att de Brooklyn-öl som svenska konsumenter köper på Systembolaget och dricker på krogar alltså kommer från Carlsbergs bryggeri i Falkenberg, snarare än från New York.
GUINNESS & GUINNESS NIGERIA – Jakten på det svarta guldet 
Guinness är för många själva sinnebilden av irländsk öl. Men ölet har också en lång historia i Nigeria, där det har bryggts lokalt sedan 1960-talet.
Redan under 1800-talet började Guinness exportera stout till Afrika. Efterfrågan växte och Nigeria blev en av företagets största marknader. År 1962 byggde Guinness sitt första bryggeri utanför de brittiska öarna (jo, Irland tillhör faktiskt de brittiska öarna, även om landet inte tillhör Storbritannien), i Ikeja utanför Lagos. Året därpå började bryggeriet brygga Guinness Foreign Extra Stout.
Den nigerianska versionen av Guinness Foreign Extra Stout bryggs med lokalt odlad sorghum som ersättning för en del av kornmalten. Med sina 7,5 procent är den betydligt kraftigare än klassiska Guinness Draught på 4,2 procent, med fylligare kropp, rostade malttoner och en markerad beska.
Men Nigeria är långt ifrån det enda afrikanska landet där Guinness bryggs. Under årtiondena har de etablerat bryggerier i bland annat Ghana, Kamerun, Kenya och Uganda – och i flera av länderna har ölet fått en egen lokal prägel, både genom råvaror och genom hur det marknadsförs. Guinness är därmed inte bara en irländsk exportprodukt, utan också en öl med en lång och mångfacetterad afrikansk historia.
MIKKELLER, OMNIPOLLO & DE PROEF – Belgaren med uppdrag att brygga
Bakom flera av den moderna hantverksölens mest uppmärksammade öl finns ett belgiskt bryggeri som många öldrickare knappt känner till. De Proefbrouwerij i Lochristi har specialiserat sig på att brygga öl åt andra och spelat en viktig roll för både danska Mikkeller och svenska Omnipollo.
Bryggeriet grundades 1996 av Dirk Naudts och hans fru Saskia. Affärsidén var att låta andra bryggerier och ölmärken använda deras utrustning och kunnande för att förverkliga sina egna recept. Små aktörer kunde därmed lansera öl utan att investera i ett eget bryggeri.
En av kunderna var och är Mikkeller, som Mikkel Borg Bjergsø och Kristian Klarup Keller startade i Köpenhamn 2006. I stället för att investera i ett eget bryggeri lät de De Proef brygga deras öl. Bland ölen som Mikkeller bryggt hos De Proef finns välkända namn som Beer Geek Breakfast, 1000 IBU och den för svenska öldrickare bekanta K:rlek-serien.
De Proef blev också en viktig samarbetspartner för svenska Omnipollo. När Henok Fentie och Karl Grandin skapade dubbel-IPA:n Nebuchadnezzar 2012 hade de inget eget bryggeri. De lät Dirk Naudts brygga ölet i Belgien. Nebuchadnezzar blev Omnipollos stora genombrott och bidrog till märkets internationella framgång.
Till skillnad från traditionell licensbryggning, där ett bryggeri får rätt att tillverka någon annans etablerade öl, handlar kontraktsbryggning om att producera öl åt andra på uppdrag. För Mikkeller och Omnipollo innebar modellen att de kunde koncentrera sig på recept, idéer och varumärken, medan De Proef skötte produktionen.
De Proef fortsätter att spela en roll för båda ölmärkena. Mikkeller beskriver fortfarande det belgiska bryggeriet som sin närmaste samarbetspartner, medan Omnipollo har fortsatt att släppa öl därifrån, bland annat Levon (bilden) och Bianca-serien. Numera brygger Omnipollo också mycket öl på sitt eget bryggeri i Sundbyberg.
–
Ps. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
