Ett nära samarbete med producenterna ger bättre öl. Det menar Stigbergets huvudbryggare Oli Banks, som nyligen närvarade vid humleskörden på Nya Zeeland. För Beernews berättar han om vikten av att välja sin egen råvara – och skillnaderna mellan en amerikansk och nyzeeländsk ”hop selection”.
Resan till Nya Zeeland blev mer dramatisk än vad som var tänkt för Stigbergets engelske huvudbryggare Oli Banks. Han behövde mellanlanda i Dubai lagom till att oroligheterna i Mellanöstern eskalerade, och drönarattacker på och omkring flygplatsen försenade resan med två dygn – tid som till stor del tillbringades i flygplatsens skyddsrum.
– Det var jobbigt och läskigt, men som tur var ombokades jag på hemvägen via Singapore för att undvika Mellanöstern. Det gick betydligt smidigare, säger Oli Banks.
Väl på plats skulle Oli Banks medverka på sin första ”hop selection” på det södra halvklotet. Det är ett tillfälle där bryggare ges möjlighet att själva välja humle till kommande års öl – och fokus låg förstås på Nelson Sauvin.
– Urvalsprocessen liknade på vissa sätt den i USA, där man får prova och dofta på olika partier av Nelson och ges möjlighet att välja sina favoriter i varje format, pellets och cryo, säger Oli Banks och fortsätter:
– Den största skillnaden här var att vi kunde handplocka partier av valfri humle ända ner till 200 kilo – i USA är gränsen närmare 1 000 kilo. Så jag fick ett kurerat extra urval av humle som NZhop-gruppen var riktigt entusiastiska över, och det slutade med att jag köpte ytterligare 200 kilo av en helt unik Nectaron-skörd.
Den nyzeeländska humlen kommer i första hand att användas till Stigbergets nyheter, medan de stora volymerna från USA oftare går till standardölen.
– Humlen vi väljer i USA täcker cirka 90 procent av vår humleanvändning för våra ”core-öl”, och där letar vi efter både kvalitet och konsekvens. Den nyzeeländska humlen är till för roligare engångsbrygder, och därför letar jag främst efter sådant som är intressant och annorlunda, säger Oli Banks.
I år kommer Stigbergets själva ha valt och doftat på närmare 95 procent av humlen de använder.
– Att arbeta så nära våra huvudleverantörer, som Yakima Chief Hops och NZhops, bygger relationer som i sin tur förbättrar både humlekvaliteten och ölkvaliteten, säger Oli Banks.
Finns det några tydliga skillnader mellan amerikansk och nyzeeländsk humleodling?
– Den amerikanska marknaden arbetar hårt för att få fram sorter som är mer resistenta mot svampangrepp och skadedjur, samt miljövänliga sorter som klarar sig på mindre vatten – men som fortfarande ger de moderna aromkaraktärerna. På Nya Zeeland däremot, där det knappt finns växtsjukdomar och där man nästan helt saknar skadedjur, ligger humleodlingen mycket närmare ekologisk standard redan som utgångsläge. Det är supercoolt att se.
Slutligen, vad kan vi vänta oss för humliga öl framåt från Stigbergets?
– Vi älskar att brygga klassisk West Coast-kalifornisk IPA. Av någon anledning verkar Europa tro att en WCIPA måste vara bärnstensfärgad, tungt maltfokuserad och extremt tallig och bitter, medan vi på våra resor har märkt att de flesta IPA-ölen från västkusten är mycket ljusare, snarare halmgula, med en mix av fruktiga, talliga och kådiga toner och en tydlig men inte överväldigande beska. Det kommer vi att göra mer av. Att använda Chico- eller lagerjäst, som har en mycket renare profil med färre estrar, gör också att humlen får skina igenom mycket tydligare och ostört.
–
Ps. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
