Något fundamentalt har förändrats i mig. Det skedde inte lika dramatiskt som för Gregor Samsa när han vaknar ur sina oroliga drömmar för att finna att han förvandlats till en jättelik insekt. För mig skedde förvandlingen någonstans mellan Rosenlundsgatan och Slakthusområdet i Stockholm under första veckan av november i år. Kanske borde den ge mig oroliga drömmar, men jag känner mig bara fri.
Jag minns att jag hört någon säga att ”Hela livet upplevs på nytt genom barnen. Först då förstår man sitt eget liv bättre.” Eller något i den stilen. Det summerar hur som helst precis vad jag personligen erfarit senaste halvåret. Och som till följd gjort att mitt ölintresse gått i barndom.
Vi satt på tvärbanan mitt i sommaren, jag och barnen, på väg hemåt efter att ha sett Bajen besegra Degerfors med 4-0. Under andra halvan av 00-talet, ungefär samtidigt som mitt ölintresse fördjupades på riktigt, tappade jag bort mitt fotbollsintresse någonstans mellan spelarnas allt yvigare filmningar och spelförstörande maskningar.
Sittandes på tvärbanan gick det upp för mig att senast jag såg mitt Hammarby spela så hette det inte 3 Arena – på den tiden var hemmaplan på Söderstadion. Tiden går fort och hela livet upplevs på nytt genom barnen. Barnen som jag hade frågat på ren chans, i tron att de var totalt ointresserade, om de ville följa med mig på fotboll när jag hade fått tre biljetter till skänks av en barndomskamrat. Till min förvåning ville båda följa med.
Medan tonåringen efteråt summerade sin upplevelse med att det kanske kunde vara kul att gå på en match om året så fanns det en ny glöd i hennes lillasysters ögon när hon tydligt artikulerade “jag vill gå på alla matcher”. Så har den här hösten sett ut. Hon och jag tillsammans i klacken. Hennes nyfunna glöd för det grönvita laget från Söder har fått elden att brinna i mig igen.
Den första november stod jag, spänd som en fiolsträng, inne på en sportbar på Rosenlundsgatan och skulle beställa öl precis innan andra halvlek sparkade igång. Jag och min barndomskamrat hade strålat samman för att se bortamatchen mot Malmö och nu var det min runda.
Efter att ha gjort medvetna val varje gång jag beställt öl de senaste 20 åren stod jag och dumstirrade på krogavtalskranarna när jag insåg att det är skitsamma vad jag beställer – bara det går fort. Det skulle aldrig falla mig in att beställa “stor stark” för det är ett uttryck som ligger för djupt katalogiserat i mitt förakt-arkiv. Så jag beställde istället kvickt med orden “två öl tack”. Nu får smaken stå åt sidan, från högtalarna hör jag domaren blåsa för avspark.
För någon som uppenbarligen tagit öl på stort allvar nästan halva sitt liv skulle den där sortens ogenomtänkta beställning rimligtvis genast orsaka bitter eftersmak och utan omsvep leda till lika oroliga drömmar som de hos Kafkas huvudrollsinnehavare. Men jag sov som en prins den natten.
En vecka senare står jag återigen och stirrar på krogavtalskranar men nu är jag inte på sportbar längre. Den här kvällen ska jag få alla mina sinnen utom smaken manglade på konsert i Slakthusområdet. I väntan mellan att förbandet kliver av scenen för att göra plats för skåpställningen som God Mother ska leverera tänker jag svalka mig med en öl.
Fortfarande lite hög på den frihetskänslan jag kände efter ölbeställningen en vecka tidigare svarar jag snabbt bartendern “en öl tack”. När jag sedan upptäcker att jag reflexmässigt doftar på ölet innan jag dricker så skäms jag. Min reptilhjärna har formats till det beteendet efter ett ölliv av njutning och analyserande.
Ett öl som beställs genom att man säger “en öl tack” hälls inte upp med omsorg, det ska bara vara enkelt. För alla inblandade. Det har aldrig bett om att analyseras. Njutningen som är förknippad med ett sånt öl kommer i andra former än det min reptilhjärna vant sig att försöka identifiera.
Men njutning kan det likväl vara utan att det behöver vara omvälvande eller exotiskt. Det är bara en annan sorts njutning, av ett enkelt liv. Så kan det också få vara ibland, även för mig.
För mitt inre hör jag Kentas bevingade ord “jag hör till de få som kan leva” innan kvällens huvudakt hinner ersätta min hjärnas inneboende brus med sitt eget öronbedövande dån.
Genom min yngsta dotters nyfunna kärlek till Bajen förstår jag nu att jag inte måste bry mig så mycket om valet av öl i alla situationer. För jag har tron på mig själv, på min sida.
–
Psst! Får du Beernews i mailen? Gör som tusentals andra och starta måndagen med veckans alla nyheter samlade i mailkorgen. Signa upp dig HÄR.
