Det är inte varje dag som Beernews Tobias Janius tas emot av applåder och ryggdunkningar, som om han var en elitidrottare som efter stor fysisk ansträngning just tagit en ytterst betydelsefull seger. Men det har hänt. Dessutom sammanföll hans peakande popularitetskurva med att han bjöds på den godaste ölen han någonsin druckit.
”Vilken är den godaste ölen du druckit?” är en av de absolut vanligaste frågorna som ställs i samtal mellan ölentusiaster som nyss träffats. Svaret på frågan är förstås väldigt talande för vilka preferenser varje person i samtalet har, men det bär också inte helt sällan på en intressant anekdot kring tillfället då ölet dracks. Med andra ord en väldigt enkel fråga som alltid är en bra konversationsstartare med nya bekantskaper, åtminstone i ölsammanhang.
Om någon genast svarar “oj, nej det kan jag inte svara på, det är så svårt att välja bara en” så skvallrar det om att personen i fråga antingen vill flexa att den minsann har ett större ölintresse och anser sig ha upplevt mer än andra, eller precis tvärtom – att personen är obekväm och inte vill avslöja att den inte har speciellt bra koll. Det senare är fullt rimligt då en del ölnördar kan vara hemskt dömande och högmodiga under sina foliehattar.
I en tickande ölnörds ögon ska man nämligen ha något riktigt exklusivt öl att leverera som svar på frågan. För om man inte har suttit i ladan hos Hill Farmstead och bläddrat i Nietzsches Jenseits von Gut und Böse samtidigt som man druckit en av de tjugo flaskorna med fatlagrad barley wine som Shaun Hill en gång för länge sedan hembryggde med vattnet ersatt av uppsamlade människotårar från en poesifestival i granncountyt – nej, då borde man raskt radera Untappd-appen i sin telefon. Då är det uppenbart att man inte tar det här med öl på tillräckligt stort allvar.
Men i sin ivriga jakt på exklusiva öl missar elitisterna kärnan i vad som gör ett öl till det godaste ölet som någon druckit. Det är för de människorna som jag själv älskar att få svara på just den här frågan.
Jag skulle kunna berätta om min personliga relation till Goose Islands Bourbon County Brand Stout, specifikt årgång 2012, och den största ölupplevelsen jag haft. Men det är inte samma sak som det godaste ölet jag druckit. I alla fall inte för mig, så det får bli en historia för en annan gång.
Det godaste ölet jag druckit var långt ifrån bra. Men tillfället och omständigheterna där och då höjde det till min förstaplats.
En starkt bidragande orsak till varför det här ölet var så gott är direkt kopplat till den undermåliga snöröjningen i vår huvudstad. Kalenderbladet hade nyss bläddrat över till år 2018 och kung Bore hade fullkomligen kaskadkräkts snö över östkusten. Bilen som vanligtvis står på lägenhetshusets parkeringsplats var förpassad till gatan på grund av ett evighetslångt dräneringsprojekt. Snöstormen hade lämnat en solig söndag efter sig, plogbilspatrullen hade för ovanlighetens skull gjort sitt jobb i bostadsområdet och eftersom jag skulle ut och köra tidigt dagen efter fanns det bara en sak att göra – ta fram snöskyffeln och skotta fram bilen.
Jag hade parkerat bara några kvarter från hemmet, precis utanför en av de lokala pubarna. Ett lite speciellt ställe där jag sett pizzabagaren använda samma pensel till olivoljan som för att smörja ugnens gångjärn med. Jag har sett en busslast med piketpoliser hämta en kille som satt vid ett av borden utan att någon annan i lokalen ens höjde på ögonbrynen. Och det är enda platsen i Sverige där jag bevittnat starkölsköp som take away att ta med hem. Vissa skulle kalla det för en sunkpub men jag älskar det. Det är bara vid såna här lokala vattenhål som man kan träffa människor från “all walks of life”.
Svettig blev jag redan vid åsynen av plogvallen som bakat in bilen likt en snövit calzone. Men skam den som ger sig och ska man göra något så ska man göra det ordentligt, och så vidare. Det var lika bra att göra arbetet med snöskyffeln till årets träningspass istället för att tänka som majoriteten av den bilburna huvudstadsbefolkningen som endast lämnar några ynkliga däckspår efter sig ut ur snödrivorna. Den där parkeringsplatsen skulle bli sopren.
Det tog drygt en timme – regelbundet påhejad av den lokala pubens cigarettrökande klientel – innan jag kände mig nöjd. Sedan gick jag raka spåret över gatan, satte spaden i snödrivan och med en sista kraftansträngning klev jag över tröskeln till publikens jubel.
Det måste vara så här idrottsstjärnor känner sig när de avgjort en viktig final, tänkte jag när jag törstig satte mig vid bardisken. Aldrig hade jag upplevt en sådan våg av beröm och ryggdunkningar från främmande människor som den där förmiddagen. Att de allra flesta redan var salongsberusade vid lunchtid kanske inte ska ignoreras, men jag väljer att förbise det för sakens skull.
– Du är ju otrolig grabben! Nästa person som tar den där platsen kommer vara överlycklig, men du kommer ju aldrig få något för det. Så vad dricker du, jag bjuder på första.
Det hade inte spelat någon som helst roll vilket öl det var jag fick där jag utmattad satt med en känsla av att jag åstadkommit något långt mer extraordinärt än lite snöskottning. Men ölet jag fick var en Åbro Original serverad i ett helt värdelöst och illa diskat ölglas, således komplett med smakkristaller, och hällt ur en tappkran som inte hört talas om rengöringsmedel sedan sommaren. Och det var det godaste ölet jag någonsin druckit.
Tillfället, sällskapet och sammanhanget kan höja ett öl från att vara bra till att upplevas fenomenalt. Men där och då insåg jag att ett gott öl inte är samma sak som ett bra öl.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
–
Ps. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
