Nu är min plikt besjunga thyiaders rus,
allt vin som flödar, mjölken som strömmar fram
rinner ur håliga trädens stammar.
Därtill min plikt att sjunga om makan, hon
vars krona högt bland stjärnorna strålar nu,
hur Pentheus’ borg blev lagd i grus, om
thrakern Lycurgis, hur han gick under.
Du hejdar floder, kuvar det vilda hav,
i enslig bergstrakt, drucken, du flätar in
i lockarna på bistonider
giftiga ormar som du gjort tama.
Du när giganters gudlösa hop besteg
Olympen för att storma din faders borg
störtade honom tillbaks i djupet.
Fast du mer skickad ansågs för kördans, skämt
och lek, och mindre duglig i stridens konst,
du visat att du är densamme
ständigt, i fred liksom mitt i kriget.
När prydd med gullne horn du av Cerberus
blev mött, han vänligt viftade på sin svans,
och när du gick, med alla sina
tungor han slickade dina fötter.
