Jag fyllde 40 år och tillbringade någon vecka i New York. Där inleddes kärleksrelationen med Alesmith. En hel kontinent bort från bryggeriet, men vad gjorde det. Nu, 13 år senare, längtar jag till bryggeriet utanför San Diego lika mycket varje år.
Vi har väl alla det där bryggeriet som bara känns rätt rakt igenom. Det finns många svenska bryggerier som jag skulle kunna känna likadant för, men kanske finns det något tilltalande i att Alesmith ligger långt bort.
San Diego-bryggeriet är för mig väldigt god öl, men också mycket mer än bara god öl.
Men det började alltså i ett iskallt New York i februari 2008. Alesmith Speedway Stout fanns på flaska i en bar som hette Hop Devil, jag tror faktiskt inte att den baren finns kvar. Det blev kärlek vid första klunken, och jag tycker fortfarande att det här ölet hör hemma i den absolut toppen. Då var det lite galet med kaffe i ett öl,i dag framstår nästan ölet som något traditionellt jämfört med vad som hittas på när det gäller smaker och tillsatser.
Även efter det första mötet med Alesmith höll intresset i sig. Vi trejdade hem en del öl och provade bland olika varianter på Speedway Stout. De här provningarna med goda vänner var riktiga högtidsstunder.
Sedan gick relationen med Alesmith in i en ny fas 2014. Då var jag och frugan för första gången i San Diego, och blev så kära i staden att vi åkte tillbaka en gång till senare samma år. Givetvis gjorde vi besök hos Alesmith och jag kan fortfarande minnas känslan av att beställa Speedway Stout, eller varför inte pinfärsk Alesmith IPA, från det taproom som i dag tillhör Mikkeller San Diego.
Därefter har det blivit resor till San Diego varje år utom i fjol, då något virus satte stopp för resan. Där har man efter hand lärt sig att tycka om så mycket mer med bryggeriet.
Framför allt handlar det förstås om ölen, som alltid håller hög klass. Det finns alltid ett otroligt utbud med öl och en pale ale med namnet .394 har blivit en personlig favorit.
Jag kan väl avslöja att vi brukar flyga till Los Angeles och sedan bila ner till San Diego, och de senaste åren har det blivit ett stopp på Alesmith innan vi varit på hotellet.
Men som sagt, allt handlar inte om god öl. Alesmith har i dag ett otroligt trevligt taproom vid sin nya större bryggerianläggning i Mirmar, strax norr om San Diego. Man har till och med betalat för att få gatan som leder till bryggeriet att heta Alesmith Court.
Det är få saker som slår att sitta ute i solen med en iskall .394 i handen, och när man vill ha lite tyngre öl är det bara att gå inomhus och leta upp det lilla taproom som finns i taproomet. I en liten lokal utan skyltar har man nämligen åtta kranar med bara sina egna fatlagrade öl, och där kan du själv till och med beställa en blend av de olika ölen.
Vi har träffat fantastiskt vänner via Alesmith och Peter och Vicky Zien som driver bryggeriet är verkligen sinnebilden för allt det fina som ölbranschen kan stå för.
För några år sedan mailade jag Peter och bad om att få göra en intervju i samband med att vi besökte bryggeriet. Han ursäktade sig och skulle tyvärr vara i Los Angeles hela den dagen.
Vi åkte trots det till deras taproom för att dricka öl och framåt kvällen kommer det någon och knackar mig på axeln. Det var Peter som bad om ursäkt för att han varit borta, men nu hade han ordnat med lite tid och undrade om vi kunde ta intervjun direkt.
Generositeten visade sig också 2019, när vi senast var hos Alesmith. Peter har börjat att tillverka ost under namnet Cheesesmith. Den säljs i deras taproom en gång i veckan och brukar ta slut snabbt. Min fru frågade om osten när vi kom dit, och Peter ursäktade sig och sade att det inte fanns någon ost till försäljning den dagen. 20 minuter senare kom han till vårt bord med en stor bricka med egna ostar och annat tilltugg. Och ja, givetvis är även osten grymt god.
Genom åren har Peter och Vicky också ordnat med en hel del välgörenhet under namnet Anvil of Hope. Där har det samlats in fina pengar för att hjälpa behövande i San Diego-området.
Där har ni en hel del anledningar till att älska Alesmith. Och just det ja, jag har ju det bästa av allt kvar.
Alesmith Speedway Grand Prix!
Varje år under San Diego Beer Week genomförs detta evenemang, som är helt underbart. Under året har då de anställda på Alesmith fått föreslå olika varianter som man kan göra på sin Speedway Stout. Under evenemanget finns det 16 olika varianter av ölet och även om en del kanske är lite för konstiga, så är detta till största delen en fantastisk smakupplevelse. Ölen serveras fyra och fyra i små glas och den sista rundan innehåller alltid fyra fatlagrade versioner av ölet. Man är lite rund under fötterna och väldigt lyckligt när man tar en Uber hem den kvällen kan jag lova!
Så grattis USA i dag, tack för all god öl som bryggs. Och framför allt tack för att Alesmith finns.
Vi ses I november, vi bokade nämligen en Kalifornienresa lite på chans redan i vintras. Just nu ser det ljust ut när det gäller att komma i väg, och det blir nog Alesmith före hotellet även i år.
