Den här veckan är kärleksförklaringen lika mycket ett försvarstal som en blind hyllning. I fokus står ölstilen som många entusiaster säger sig ha tröttnat på, men som fortsätter att locka in nya människor i hantverksölets förtrollande värld.
Balanserad. Har ni någonsin läst en recension av öl där det omdömet inte har dykt upp på åtminstone ett ställe? Vad betyder det att ett öl är välbalanserat? Självklart finns det en djupare betydelse av begreppet, men ofta används det för att beskriva att ett öl är välgjort och harmoniserar på ett önskvärt sätt mellan beska, sötma, frukt, kropp och rostning.
Ordet balanserat används också oftat för att beskriva traditionella ölstilar, helst sådana med ursprung i Tyskland. Att de är balanserade betyder då främst att de är bättre än storbryggeriernas versioner. Mindre söta. Mer komplexa. Rustika. Vuxna.
New England-ipor beskrivs sällan som välbalanserade. Tvärtom. De är maximalistiska smakexplosioner, som anses smaka mycket men inte nödvändigtvis gott. De är inte balanserade, åtminstone inte på samma sätt. Humlen tar över, kränger, spretar och kladdar. De är överprisade, hypedrivna. Nästan allt med dem är spekulativt och sensationalistiskt.
Men minns ni första gången ni drack en god neipa? Minns ni hur ögonbrynen flög upp? Hur munnen gapade kort? Hur ni instinktivt tog en girig klunk till och antingen tänkte eller yttrade ett glatt ”Vad faan!?”
Jag är till hundra procent med på att ingen ölstil är mer övermättad än hazy neipa. Det är också fullt rimligt att bryggare, i synnerhet sådana som brygger mycket neipa, säger sig föredra lager när man exempelvis möter dem på en ölfestival. Den som bombar sig själv full med dubbel-ipor riskerar att göra en tidig sorti. Inte bara från festivalen, utan från, well, all sans och balans.
Jag tror det handlar om autenticitet, som inom alla kulturyttringar. En maximalistisk och revolutionerande kulturyttring – oavsett om det handlar om glamrock, kubism eller dadaism – följs alltid av en våg av traditionalism. Men båda strömningarna behövs. De behöver inte stå i kontrast till varandra. Att tala om vad man gillar genom att framhäva vad man inte gillar, tillhör sandlådan – eller i ännu högre grad fotbollsläktaren. Det behövs inte inom bildkonst, litteratur, musik – eller öl.
New England-iporna slog ned som en bomb för att de var så tydliga. För att de innebar något omvälvande. De var så långt från en stor stark att de kändes som något helt nytt för en uppsjö av nya och en hel del gamla ölentusiaster. De kommunicerade med all önskvärd tydlighet: ”Det här är något annat än helt vanlig bärs.”
Sedan blev neipan den nya stor starken, säger vän av ordning. Och det är kanske delvis sant. Åtminstone så till vida att kvalitetskontrollen är minst sagt svajig, och att det finns alldeles för många. Vi kan alla nämna en mängd bryggerier som gjort fullkomligt bedrövliga ipor och marknadsfört dem som hazy eller New England.
Nyhetshetsen inom stilen är skrattretande. Dessutom gör humlens kvalitet och brist på färskhet att stilen kan svaja enormt mellan olika batcher. Samma öl som du drack färsk på den där ölfestivalen och som var bland det bästa du druckit, kan smaka helt annorlunda två år senare efter att ha bryggts med sämre kvalitet på humlen för att sedan ”rumstemperaturlagras” på Systembolagets hyllor i några månader.
Neipa är en nyckfull förälskelse. Att beställa, eller köpa hem, en neipa är ett lotteri. Kanske är det därför jag älskar stilen när den är välgjord, och jag får den serverad perfekt balanserad (jag skojar!) och färsk.
Hur mycket jag än älskar mina brittiskt murriga sessionöl som man kan klunka kvällen lång, så kan jag ofta inte slita mina ögon från tavlan i baren med New England-ipor när de producerats av de där bryggerierna som verkligen, alltså VERKLIGEN, behärskar stilen – och sällan står för någon offsidelöpning.
–
Ps. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
