Samtidigt som hantverksbryggerier tävlar i kreativitet och ständigt lanserar nya tolkningar av etablerade ölstilar, finns det också de som vänder blicken bakåt i tiden. Genom att damma av gamla bryggböcker väcker de liv åt ölstilar som en gång försvann. Veckans lista lyfter fram fyra öltyper som gått ur tiden men återuppstått.
WITBIER
Witbier är en belgisk ölstil som betyder kort och gott vit öl. Den föddes i Belgien i byn Hoegaarden redan på 1300–1400-talet. Den bryggdes med kryddor som koriander och torkat apelsinskal från Curaçao, vilket gav en frisk och citrusdoftande karaktär.
Under 1800-talet förändrades dock ölvärlden. De nya, klara lagerölen från Tyskland och Tjeckien blev populära och symboliserade modernitet, medan witbier med sin grumlighet och kryddighet började ses som gammaldags. Humle ersatte de traditionella kryddblandningarna och bryggerierna i Hoegaarden började stänga ett efter ett. När det sista bryggeriet, Brouwerij Tomsin, lade ner 1957, verkade witbierens historia vara slut efter mer än 400 år.
Men på 1960-talet tog en man saken i egna händer. Pierre Celis, en mjölkhandlare från Hoegaarden, hade vuxit upp med smaken av den gamla vitölen och vägrade låta traditionen dö. Han började experimentera hemma med gamla recept och 1966 öppnade han ett litet bryggeri i en lada – Brouwerij Celis. Med flaskor lastade i mjölkbackar cyklade han runt till lokala krogar, och sakta började människor återupptäcka den disiga, kryddiga ölen.
Under 1970- och 80-talen växte intresset explosionsartat. Celis byggde ett större bryggeri, och hans öl – Hoegaarden – blev symbolen för witbierens återkomst. Efter en brand på 1980-talet tvingades han sälja till Interbrew (nu AB InBev), som gjorde stilen till en global succé. Själv flyttade Celis till Austin, Texas, där han startade Celis Brewery och spred witbierens evangelium till den amerikanska hantverksölscenen med sin Celis White.
KENTUCKY COMMON
Kentucky Common föddes i Louisville, Kentucky, under slutet av 1800-talet då staden myllrade av tyska invandrare och lokala bryggerier. Eftersom klimatet var för varmt för att lagra lageröl började man istället brygga en snabbjäst, mörkare ale som kunde drickas färsk. Den blev billig, enkel och populär. Ett arbetarklassens öl. Vid sekelskiftet 1900 stod Kentucky Common för upp till 75 procent av all öl som bryggdes i Louisville.
Men när förbudstiden slog till på 1920-talet tog allt slut över en natt. Kentucky Common bryggdes nästan bara lokalt, och när Louisvilles bryggerier stängde dog stilen ut. När ölbryggandet tog fart igen efter 1933 var det ljusa industrilager som dominerade, och ingen mindes längre den gamla “Common”-ölen.
I nästan 70 år var Kentucky Common helt bortglömd sånär som i gamla bryggarböcker och i historier bland Louisvilles äldre bryggarfamiljer. Först när amerikanska hembryggare på 2000-talet började leta efter bortglömda ölstilar väcktes intresset till liv igen. Man insåg då att Kentucky Common var ganska unik. En av få ursprungligt amerikanska öltyper skapad utifrån de lokala förutsättningarna.
Runt 2010-talet tog moderna hantverksbryggerier, bland annat Against the Grain i Louisville, upp traditionen igen. Stilen fick till och med en egen plats i BJCP:s stilguide under “Historical Beer Style”.
Idag bryggs Kentucky Common fortfarande i huvudsak av amerikanska bryggerier men tillfället då vi får se en från ett svenskt hantverksbryggeri kommer nog bara närmare.
GOSE
Stilen har sitt ursprung i staden Goslar, där det naturligt salta vattnet gav ölen sin karaktäristiska smak. Under 1700- och 1800-talet blev gose populär i Leipzig, där den bryggdes med vete, koriander och en nypa salt – en ovanlighet i ett land styrt av den strikta renhetslagen. Gose var stadens stolthet och dracks i stora mängder, men under 1900-talet började den långsamt försvinna.
Först slog industrialisering och förändrade smakideal till. Sedan kom de båda världskrigen, som slog hårt mot Leipzigs bryggerier. Efter andra världskriget, när DDR förstatligade ölproduktionen, ansågs gose gammaldags och opraktisk att tillverka. Det sista traditionella bryggeriet stängde 1945, och under 1960-talet var stilen i praktiken utdöd.
Men på 1980-talet återuppstod gose mot alla odds. Lothar Goldhahn, en entreprenör och ölentusiast i Leipzig, bestämde sig för att återuppliva stadens gamla öl. Han letade upp gamla recept och började brygga den på nytt – till en början som en kuriositet, men sakta växte intresset.
Det verkliga uppsvinget kom dock på 2000-talet, tack vare den växande hantverksölrörelsen. Snart dök moderna versioner upp fullproppade med frukt och bär och gose fick ett nytt liv som bas för kreativa idéer. Idag bryggs åter gose över hela världen från Leipzig till Landvetter.
ROGGENBIER
Roggenbier, eller rågöl på svenska, har sitt ursprung i Bayern under medeltiden, då öl ofta bryggdes med den spannmål som fanns till hands. I de kallare delarna av Tyskland trivdes råg bra, och där blev Roggenbier en vanlig dryck.
Men under 1500-talet förändrades allt. Efter flera år av dåliga skördar införde hertigen av Bayern, Wilhelm IV, den berömda Reinheitsgebot – den bayerska renhetslagen från 1516. Den slog fast att öl endast fick bryggas med vatten, korn och humle. Råg (och vete) behövdes till brödbakning och Roggenbier förbjöds i praktiken.
Under nästan 500 år var stilen helt försvunnen. Minnet av den levde bara kvar i gamla texter och folkliga berättelser. Först på 1980-talet började en förändring. Efter att EU luckrade upp de tyska brygglagarna blev det åter tillåtet att använda andra sädesslag. Det väckte nyfikenheten hos en grupp bryggare i östra Bayern som ville återskapa sin regions gamla öltraditioner.
1988 lanserade det privatägda Schlossbrauerei Schierling, från den lilla orten Schierling utanför Regensburg, den första moderna Roggenbieren – en mörk, kryddig överjäst öl bryggd på mycket rågmalt och jäst med veteölsjäst. Den fick snabbt uppmärksamhet för sin ovanliga smakprofil: pepprig, brödig och lätt syrlig, med toner som påminde om rågbröd.
Sedan dess har Roggenbier blivit något av en kultstil bland tyska och internationella hantverksbryggerier. Även om den aldrig nått massmarknaden har den återfått sin plats som en levande del av ölvärlden.
–
Ps. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
