Bröderna Eks bryggeri i Landskrona har gått hand i hand med Beernews Fredrik Berggren i drygt 13 år. Deras öl, och deras ideal, har fått honom att skratta, njuta, leva och till slut gråta. Men nu, när allt är över, känner han bara tacksamhet. Veckans, nej århundradets, kärleksförklaring går till Brekeriet.
Det är början av april 2024.
Men så stannar vi – framför Brekeriets lokal. Porten glider upp och där står André och Fredrik Ek. Vi kliver in och hamnar i köket. Dricker öl. Pratar. Och de börjar berätta – om de tunga sista åren och om beslutet att lägga ner. Nedläggningen som de gått ut med bara någon vecka tidigare.
Jag får en klump i magen och klarar inte av att sitta kvar. I stället börjar jag vanka runt i lokalen, försöker tänka på något annat och dölja en ledsamhet som sköljer över mig – en känsla jag aldrig tidigare känt i relation till öl.
”Hallå, skärp dig, det är bara öl…”
…tänker ni nu. Ja, det kanske låter orimligt. Men känslan liknar faktiskt den av att förlora en nära vän – någon man följt från allra första början.
Där och då börjar jag tänka på när de serverade den första batchen av Cassis på Stockholm Beer and Whisky. Jag var där och tänkte:
”Herregud. Vad är det här?”
Ölet golvade mig. Och de sympatiska personerna bakom ölet gjorde ett starkt intryck. De representerade något vi aldrig tidigare hade sett inom svenskt öl.
Åren gick, och Brekeriet blev bara bättre och tydligare. De vässade sitt uttryck, slipade sin filosofi – blev ännu mer Brekeriet.
Men jag gick med en gnagande känsla. Det här kommer inte att hålla. Inte för att de tappade i kvalitet – tvärtom – utan för att folk inte förstod hur unikt och bra det faktiskt var. För att folk var ”idioter” som jag och Tobias var överens om i våra telefonsamtal.
Jag brukade därför skriva:
”Vi förtjänar inte Brekeriet.”
Varför?
För att Brekeriet släppte öl i världsklass – lagrade fyra år på fat – för 49 spänn. Och ölen sålde inte ens slut.
Jag raljerade om det där. Skrev att folk hellre köpte importerade nyponsoppssurisar som smakar Semper-klämmis för 89 kronor. ”Sluta, det finns plats för alla”, svarade någon mig. Uppenbarligen inte.
När Garrett Oliver 2014 fick det prestigefyllda James Beard Award, ombads han att nämna tre bryggerier som just då höjde ribban i ölvärlden. Han svarade: Sierra Nevada, Cigar City … och Brekeriet. Hur reagerade Ölsverige? Många gäspade.
Noma i Köpenhamn, utsedd till världens bästa restaurang, valde att göra ett öl med Brekeriet. Förstår ni? Noma ville göra ett öl med Brekeriet.
När Brekeriet själva postar om ölet får de hälften så många likes som ett random svenskt bryggeri får när de gör ett inlägg om ännu en Mosaic- och Citra-NEIPA med burkdesign som ser ut som ett paintballkalas.
Men okej. Nu ska jag sluta raljera. Den här texten ska vara en kärleksförklaring, inte ett bittert åtal. Jag behövde bara få det ur systemet. Nu är det ute. Jag vet att många älskade Brekeriet och visade det.
Tillbaka till Landskrona.
När vi ska lämna bryggeriet, i samband med mitt 50-årsfirande, kommer bröderna med en låda. En tung låda, fylld av Brekeriets öl. I lådan ligger minnen från 13 år. Där ligger rariteterna, de första ölen, den första utgåvan av det bisarra ölet Roken, som jag och Brekeriet haft en lång, retsam dialog om i över ett decennium. Där ligger Noma-ölet, och flera andra unika flaskor som inte många kommer kunna dricka igen.
Och då brister det för mig.
Mina vänner tittar förvånat och lite oroligt på mig och undrar vad som hände.
Brekeriet hände.
Jag har en naiv syn på bryggerier och öl.
Nej – jag har nog en ganska cynisk syn på bryggerier och öl.
Det jag menar är: jag har en naiv syn på hur det ideala bryggeriet borde vara.
Det där bryggeriet som är äkta och genuint.
Som gör den typen av öl de själva vill göra.
Som har en tydlig idé, oavsett vad den breda marknaden efterfrågar.
Bryggeriet som har värderingar. Ett tydligt varför.
Som alltid är transparenta, som skriver ut råvarorna på etiketten. Som inte tar några genvägar.
Ett bryggeri som drivs av sympatiska och schyssta människor – men som låter ölet tala mest.
Det är väldigt sällsynt och väldigt fint att ha fått lära känna ett sådant bryggeri.
Sällsynt fint.
Från att ha gått igenom känslor som sorg och bitterhet känner jag nu tacksamhet.
För ölen. För samtalen. För minnena.
Och det finns också något vackert i att något tar slut för tidigt – och abrupt. It’s better to burn out, och så vidare…
Vi slipper se Brekeriet förvandlas till något de aldrig ville vara.
Vi slipper se en ny ägare som inte förstår kulturen, visionen, hjärtat.
Vi slipper se en konkursförvaltare auktionera ut ett skuldsatt företags foeders till högstbjudande.
Och vi slipper – gudskelov – se Brekeriets nya ägare göra collabs med Semper-klämmisar.
I stället får vi det här: ett värdigt, stilsäkert avslut.
Det är så självklart att just Brekeriet slutar på det här sättet – med integriteten i behåll.
Och så har vi avslutningsölet.
Att döpa ett sista öl till Adieu – självklart.
Att det dessutom är ett av deras bästa öl någonsin gör bara farvälet ännu vackrare.
Det är så berättelsen om det ideala bryggeriet ska sluta.
Jag har bunkrat upp.
Har sparat Brekeriet-flaskor så jag kan dricka minst ett par om året, livet ut.
Många av ölen klarar lång tid med rätt förvaring. Ärligt talat – det gör inte så mycket om de är oxiderade och trötta när jag, med döda smaklökar, sitter på äldreboendet och skrikföreläser om Brillant och deras Noma-öl för en publik av döva och dementa och en tålmodig personal som lämnar över till kvällsskiftet med orden:
”Samla kraft, nu ältar han Brekeriet igen.”
Och herregud – när jag räknar lite mer noggrant på min samling så inser jag:
Det kommer kanske finnas flaskor kvar när jag säger Adieu till livet. Det är inte så jävla illa ändå.
Brekeriet kommer överleva mig.
Tack för allt.
Brekeriet är dött. Länge leve Brekeriet.
–
Ps. Beernews är beroende av starka supporters. För 35 kronor i månaden kan du bli Beernews Patron – då får du exklusiv tillgång till podden Beernews Deluxe plus tävlingar och annat kul. Gå med HÄR.
