”Dammigt, murrigt och knäckebrödigt” – jo, vi vet vad vissa av de ölentusiaster, som tycker att mycket smak trumfar god smak, anser om cask. Men för andra av oss innebar första mötet med den brittiska ölkulturen en revolution – och aldrig mer än när vi drack real ale på en brittisk pub.
För somliga av oss kan den brittiska ölkulturens inflytande inte överskattas när det kommer till vårt ölintresse. Brittiskt öl var det första vi kom i kontakt med (som inte var stor stark eller folköl utköpta av någons storasyskon på Statoil-macken), dessutom var den brittiska puben något helt annat än svenska stor-stark-krogar. Ställen som präglades av nervöst raggande och öronbedövande eurotechnodunk. De brittiska pubarna präglades av samkväm, trivsel och samtal – dessutom i en mysig, om än inte alltid så smakfull, miljö.
De där krokiga konstiga tappkranarna innehöll också helt annat öl än vad kranarna på våra ”svenska” ölställen serverade. Olika sorter, olika kulörer. Och så temperaturen då… idealet var inte att ölen skulle vara iskall. Mycket besynnerligt. Alla visste ju att öl ska vara så kall som möjligt, eller? Det var lika självklart som att Volvo är världens bästa bil och att Sverige har världens bästa sjukvård.
Pale ale, brown ale, porter, stout, dark mild, IPA… En ny värld. Öl var inte bara något man bara berusade eller svalkade sig med. Smakerna var milda, men ändå tydliga. Ibland typiskt brittiskt ”tangy” med en kittlande marmeladig beska, andra gånger drog smak- och doftupplevelsen åt toffee, kola och choklad. På flaska kunde vissa av ölen kännas stumma, men på träfaten blommade de ut och var sprudlande och friska trots den låga kolsyrehalten – jämfört med vad vi var vana vid då.
När vi pekade på en spännande handpumpad kran i baren kom alltid en imperial pint fram. Till synes överfull och halvslarvigt avtorkad av landlorden, ställdes den ned framför oss. I dess djupa färg tycktes svaren på några av livets gåtor gömma sig. 0,568 centiliter stilla njutning. Den perfekta storleken på ett glas öl, åtminstone när ölet ligger i ett alkoholsvagt spektrum mellan tre procent och dryga fyra procent.
Britterna må argumentera för att många av deras karaktäristiska ölstilar är svaga eftersom det lirar med det brittiska kynnet, men som tv-dokumentären Den stora ölresan (som återigen finns tillgänglig på SVT Play) avslöjar så har alkoholhalten i brittisk öl sitt ursprung i skattepolitik och inte i några typiskt nationella smakpreferenser. Men perfekt är den – real alen du kan dricka ett helt gäng av utan att trilla i Themsen, Trent, Mersey, Clyde eller Tyne.
De flesta av er som läser detta vet vad real ale är, men vi gör ändå en recap.
Faktum är att termen Real Ale lanserades så sent som i början av 1970-talet när den då nystartade, och idag fortfarande i allra högsta grad vitala, organisationen CAMRA (Campaign for Real Ale) drog i gång sin verksamhet för att bevara de brittiska öltraditionerna som hotades av Det Kontinentala Lagerspöket.
I princip alla brittiska ölstilar kan serveras som real ale. Ölet bryggs på traditionellt vis och levereras till puben med aktiv jäst, vilket gör att jäsningen och mognaden fortsätter på fatet. Det är den processen som ger real ale dess särpräglade karaktär. Mognad och färskhet är A och O. Därför måste det kontrolleras – med kunskap och kärlek – av barpersonalen. De avgör när ölet är moget för försäljning, bland annat genom att följa ölets klarhet, kolsyrehalt och smak. Ölet handpumpas sedan till glaset med hjälp av barpersonalens muskelkraft. Den helt mekanisk processen bidrar till att du kan njuta av ett mjukare öl utan tillsatta bubblor av koldioxid eller kväve.
Men så är det med de ädlaste livsmedlen – de kräver fingertoppskänsla och kan inte bara slungas ut till höger och vänster.
Så skål för cask, för real ale och gud bevare konungen!
–
Ps. Beernews är beroende av starka supporters. För 35 kronor i månaden kan du bli Beernews Patron – då får du exklusiv tillgång till podden Beernews Deluxe plus tävlingar och annat kul. Gå med HÄR.
