För Beernews Petur Olafsson tog det sin början hösten 1989, i det där första riktiga mötet med öl. Sedan dess har just den stunden återkommit i otaliga sammanhang. Det här är veckans kärleksförklaring går till den första klunken öl – oavsett när den tas.
Hösten 1989 drack jag min första starköl. Jag var på skolresa och vår klassföreståndare tog med oss till en kneipe i centrala Berlin. En pilsner, förstås – vilket märke minns jag inte – men jag minns hur magistern beställde åt oss alla och bad oss vänta tålmodigt. Här stressade man inte fram ölen.
Vi följde barmannen med blicken när han hällde upp glasen i flera steg. Ölen fick vila mellan påfyllningarna, så att skummet långsamt tätnade och till sist kröntes av en vit, krämig skumkrona som stack upp över kanten. Det var magiskt.
Många av mina gymnasiekamrater hade betydligt större erfarenhet hemifrån än jag. För dem var öl lika med Pripps Blå klass III till en vårrulle eller inbakad pizza. Men det här var något helt annat – det kände vi alla. Den noggranna ritualen bakom ölkranarna, de bruna stolarna, sofforna och träväggarna. Jukeboxen i ett hörn som spelade spretig tysk rock. Stammisarna som blåste rökringar, hostade och skrattfrustade fram mustiga fraser i stil med: ”Einstürzende Neubauten klingen besser live.” Och barmannen, som slängde käft med dem samtidigt som han fokuserat hällde upp beställning efter beställning.
Till slut stod det där framför mig: ett högt glas med en logga i guld, fyllt av gyllengul, pärlande, iskall vätska. Jag tog en klunk. Svalde. Och en ny värld öppnade sig.
Snabbspolning till vintern 2026. Det har nu runnit mycket öl under broarna. Pilsner blev fler pilsner, som blev fler öl och fler stilar. Ölfestivaler, ölresor, ölprovningar, ölveckor. Snack om öl som fortsätter långt efter stängning. Öl som jag njutit ensam och i tysthet. Ölsmaker jag jämfört, tappat bort, hittat tillbaka till och upptäckt för första gången.
Men allt började med den där första klunken. Och det är fortfarande så. Öl smakar alltid som bäst i den första klunken. Den första klunken en fredag kväll. Första klunken Pilsner Urquell på Na Spilce i Plzeň. Första klunken vid grillen en ljummen sommarkväll. Den första klunken Mythos på båtluffen. Första klunken på Cantillon i Bryssel. Den första klunken Yeti på Great Divide i Denver. Första klunken självrunnet på Zumen. På Schlenkerla i Bamberg. Den första ljumna klunken folköl till flyttpizzan. Den första klunken dimmig IPA fullpackad med gräsig eller blommig humle. Klunken av något eldig, mörk maltigt, värmande och lite för starkt. Av en bitande torr suris. Och den första klunken Pripps Blå på Tai Shanghai i Haga i början av 90-talet.
Jag vet, det här är ingen originell kärleksförklaring. Känslan har redan fångats i litteraturen, musiken och konsten många gånger tidigare. Philippe Delerms betraktelse i boken ”Den första klunken öl och andra små njutningar” är kanske det allra bästa exemplet. Så till den grad att jag snodde idén rakt av till den här krönikan.
”Men den första klunken! Klunk? Det börjar långt innan den slinker ner. Redan det porlande guldet mot läpparna, en friskhet som späs på av skummet, sedan rinner sakta över gommen en lycka silad genom beskhet.”
För det är en evig sanning: Den första klunken är alltid godast. När smaklökarna fortfarande är utvilade, huvudet klart och suget som störst. När allt ännu är nytt, oupptäckt och fyllt av en stilla förväntan.
–
Ps. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
