Vare sig vi vill det eller inte kan förpackningens design få oss att välja ett särskilt öl framför ett annat. Den här veckan listar vi fyra svenska öl med iögonfallande förpackning och intressanta bakgrundshistorier.
I vissa fall väljer vi ett öl för att designidén är så briljant att vi blir nyfikna, i andra fall för att valet instinktivt känns naturligt. Oavsett anledning så behöver bryggerierna lyckas med sin förpackningsdesign för att fånga vår uppmärksamhet och det krävs begåvade människor för att lyckas med det. Så ni kan vara lugna – artificiell intelligens har inte kommit i närheten av den här listan.
YELLOW BELLY, OMNIPOLLO
Det vore omöjligt att göra en lista om design och svenskt öl utan att ha med Karl Grandins arbete som ligger till grund för Omnipollos banbrytande varumärke. Det skulle enkelt gå att göra en egen lista med endast det som tema, men den här veckan får det handla om det rakt igenom konceptuellt fulländade ölet Yellow Belly. Ölet kom till när Omnipollo och Buxton Brewery skulle göra ett samarbetsöl i samband med Siren Crafts “The International Rainbow Project” där de två bryggerierna fick i uppgift att tillsammans tolka färgen gul. Gul är en färg som definitivt är ölig, men ölet som blev till år 2014 utmanade inte bara öldrickare att ta ställning till vad öl kan vara – det utmanade även konsumenterna till eftertanke och diskussion kring rasism. Något av det svåraste som finns är att förmedla komplexa företeelser på ett kommunikativt, direkt och tydligt sätt. Men ingen behövde fundera särskilt länge på vad det här handlade om – för etiketten talade sitt tydliga språk. Etikettens design är i sig oerhört enkel och minimalistisk, ett tydligt exempel på att en genial idé inte behöver ett avancerat utförande för att ta sin plats i omvärldens blickfång. Flaskan är insvept i ett vitt papper med två utstansade hål vilket gör att ölet ser ut som en liten figur klädd i Ku Klux Klan-mundering. En av vår tids tydligaste symboler för institutionaliserad rasism. Och så de två orden Yellow Belly på magen, orden som på svenska enklast översätts: Fegis. Ställningstagandet är ett faktum. Snacket går. Mic drop.
MILLENIUM STARKÖL, FALCON
Designen på ett svenskt öl har förmodligen aldrig varit just mer minimalistiskt än när Falcon våren 1999 släppte ölet Millennium Starköl. Runt millennieskiftet pågick en ny kamp mellan landets storbryggerier, som lanserade produkter i strid ström och kämpade om marknadsandelar i ett nytt segment – lågprisöl. Falcon hade några år tidigare blivit uppköpta av Carlsberg, men hade fortfarande sitt eget bryggeri i Falkenberg. När konkurrenten Pripps släppte ölet Blågul, som snabbt tog hela 16 procent av ölförsäljningen på Systembolaget, så kände Falcon sig frånsprungna. I ett försök att skapa sin egen framgångssaga tog man fram ölet Starköl som efter lite klurigt manövrerande (läs mer här) i produktsortimentet lanserades under namnet Millennium Starköl. Och vilken framgångssaga det blev. Under början av 2000-talet stod ölet ut bland konkurrenter som Blågul (Pripps), Sofiero (Kopparbergs) och Kung (Åbro) och den initiala förhoppningen om att sälja en miljon liter av Starköl under första året överträffades med råge då man till slut landade på hela 18 miljoner liter. Säkerligen var det en starkt bidragande orsak till varför det var Falkenbergsbryggeriet som blev kvar när Carlsberg senare även köpte Pripps. Den aluminiumfärgade burken som närmast helt saknade etikett bortsett från texten “starköl”, i stil med remsan från en handhållen etikettskrivare som endast används av vaktmästare med riktigt stor nyckelknippa, bröt helt mot öletikettsnormen under denna period. Och tydligare kunde det väl inte bli för konsumenten att förstå att det var billig öl? Medan konkurrenterna använde färgstarka burkar med stor tydlig typografi hade Falcon till synes inte lagt någon kostnad alls på etiketten. Briljant designval som garanterat kostade mer än det billiga ölet såg ut att göra.
OLD GOLD, SPENDRUPS
Med dagens ögon, när Spendrups är landets största bryggeri, är det lätt att historielösheten förblindar oss och vi glömmer bort att bröderna Ulf och Jens Spendrup en gång i tiden var de som rörde om i grytan och ansågs vara rebelliska. Och visst är det annorlunda idag. På tiden vi nu talar om så gick delar av Beernews redaktion fortfarande runt i blöjor, och vi börjar alla nosa på medelåldern nu vare sig vi vill eller ej. Spendrups lanserade ölet Old Gold mot slutet av år 1985, en pilsner i nordtysk stil, som en snällare och för svenska massan mer anpassad variant av Jever. Ölet förpackades i en specialdesignad gjuten glasflaska, kantig i formen runtom, och med en metalliskt gyllene etikett. Hela produkten andades elegans och marknadsfördes med tillhörande merchandise, något som idag knappast är unikt i ölvärlden där reklamartiklar står som spön i backen. Men det var andra tider förr och Spendrups gjorde alla rätt för att tilltala den växande demografin yuppies som drogs till Old Golds lyxiga look. Men vad var så rebelliskt med detta tänker ni då? Jo, den kantiga glasflaskan var tillverkad i engångsglas och såldes under en tid där Sverige inte hade något väletablerat system för att ta hand om glasförpackningar av engångsglas. Det var Svenska Bryggeriföreningens retursystem för glasflaskor som gällde, och nu utmanade bröderna Spendrup marknaden med denna engångsförpackning. Det började höjas röster om förbud mot engångsartiklar av glas men Old Gold överlevde och blev ett av Spendrups flaggskeppsöl. Under de följande årtiondena genomgick designen ett antal revideringar, de flesta till det sämre, ända fram till år 2009 när man presenterade den elegantaste och snyggaste versionen av Old Gold, med en retro-inspirerad design som blickade tillbaka mot ursprunget, signerad designbyrån Neumeister.
WEST COAST, STIGBERGETS BRYGGERI
Ibland får saker ett eget liv och Stigbergets West Coast är ett fint exempel på detta. Ölet som från början togs fram för att vara en relativt klassisk amerikansk West Coast IPA hade inte ens en mås på etiketten då. Från början var det ett annat djur, en krabba, som med en klo klamrat sig fast i en hand som gjorde det klassiska hip hop-tecknet för west coast. I ungefär samma skede som Stigbergets bytte jästsort för sin ipor skulle man även ta fram ölet till GBG Beer Week 2016, ett öl som kom att bli ikoniskt inom svensk hazy ipa, så genomgick även West Coast sin långsamma förvandling från det den ursprungligen var till att landa i vad den är idag – lokomotivet i det svenska humle-grumle-tåget. Det var också då måsen första gången dök upp på etiketten. I all sin enkelhet är det en målning av en mås i profil, ett porträtt av den svenska västkustens vanligaste fågel avbildad mot en blå himmel, stilistiskt utfört med Neale Paylings karaktäristiska illustrationsmanér. West Coast blev med tiden ett av Stigbergets flaggskeppsöl och i takt med att ölet blev ännu mer renodlad hazy ipa så tillkom även ordet “scandinavian” på etiketten strax ovanför ölets namn. Passande eftersom en oinvigd konsument annars lätt skulle kunna tro att burken, som den idag förpackas i, innehåller ett öl av den stiltypen som “Måsen” ursprungligen var. Måsen ja, den fick verkligen sitt eget liv. De allra flesta kallar idag ölet för just Måsen och inte West Coast. Den har även fått en rad syskonöl med etiketter prydda av olika varianter av måsar, hela släkten har snart porträtterats på bryggeriets etiketter. Frågan är nästan om inte Stigbergets bryggeri idag är så starkt förknippade med den skräniga västkustfågeln att det skulle gränsa till varumärkesintrång om ett annat svenskt bryggeri avbildade en mås på sin etikett. Så ikonisk har den blivit, Neale Paylings älskade fågel.
Från vänster till höger: Yellow Belly, Millennium Starköl, Old Gold och West Coast.
Förra veckans lista:
• 4 roliga händelser i ölsverige
