Livet för en stockholmare går inte bara ut på att håna folk som köper bröd, istället för att baka med egen surdeg, och stå i kö till en källarlokal i Midsommarkransen för att dricka hembryggd IPA som smakar ryggdunkar och självgodhet. Men i huvudstaden frodas mycket riktigt ett inneboende mörker, beläget till och med djupare än den blå tunnelbanelinjen. Här bankar avgrundens hjärta ihop med de dubbla baskaggarna. I veckans 4-lista parar vi livsfarlig huvudstadsmetal med fyra utmärkta öl från Stockholmsbryggerier.
“Stockholm, Stockholm – stad i världen. Stockholm, Stockholm – världens stad. Stockholm, Stockholm – härlig är den. Stockholm, Stockholm – gör mig glad!”
Så sjöng den svenska rockikonen Pugh Rogefeldt i början av 1980-talet. En trallvänlig och svängig låt som tog sig in på singellistans topp 10, men som inte lyckades ta sig in på Svensktoppen. Kan det vara för att det är en tydlig kärleksförklaring till just huvudstaden?
Huvudstaden som till största delen består av en befolkning som flyttat dit från någon annan svensk ort. För att söka lyckan, hitta jobb, utbilda sig, uppleva kulturlivet, vidga sina vyer och vara en del av något större eller bara för att ta sig bort från var man nu kommer ifrån.
Bland de som bor utanför Stockholm råder delade känslor om staden som stockholmarna själva älskar så högt. Medan vissa anser att det är en av världens vackraste städer så är det också många som slänger sig med nedvärderande smeknamn som “Fjollträsk” och “Tjockhult” när de pratar om huvudstaden och dess invånare.
Om man frågar en ölintresserad person vilken som är Sveriges ölhuvudstad så blir svaret allt som oftast reflexmässigt – Göteborg. Ölkulturen och bryggerierna i landets näst största stad har de senaste tio åren tagit på sig ledartröjan i hantverksbryggerirallyt – och det med den äran.
Pratar man metal – det vill säga musik av det tyngre, snabbare och aggressivare slaget – med initierade headbangers så landar även dessa samtal ofta geografiskt i Göteborg. Eller i Norrland, lite beroende på vilken underkategori av hårdrock eller “metal” man pratar om.
Men är Stockholms bryggerier och band av den tyngre skolan verkligen inte lika bra? Med största sannolikhet har de bara svårare att nå genom det höga bruset i den största av landets städer. Ja, det och faktumet att det är svårt för en stockholmare att vara omtyckt utanför Stockholm. Något som inte alltid är helt obefogat.
Den Stockholmsbaserade humorgruppen Killing-gänget hade ett stående skämt som de högt och tydligt basunerade ut varje gång de var på resande fot och anlände till Landvetters flygplats eller Göteborgs centralstation – “Okej grabbar, då är vi framme i Göteborg så alla har väl kommit ihåg att ställa tillbaka klockan två år nu så vi är i rätt tidszon?”.
En stockholmare skrattar högt åt det skämtet. En göteborgare gör inte det. Så visst, det finns nog en hel del fog för det glödande utomsocknes föraktet mot Stockholm och dess invånare.
Därför handlar veckans lista om fyra blytunga metalalbum av band från huvudstaden parat med öl från Stockholmsbryggerier som förtjänar att bryta genom bruset. Det är musik som definitivt inte är för alla, och öl som av olika anledningar kan vara synnerligen svår att få tag i om man inte bor i stan. Men i sann stockholmsk anda säger vi bara – “ser det ut som att vi bryr oss?”.
Välkommen in i moshpiten, nu vevar vi igång den här listan.
Massgrav – Stockholm Rockers
och Medges Ale av Pang Pang Brewery
Det är lika bra att vi sätter tonen direkt och ingenting kan tala ett tydligare språk än grindcore. Eller ja, det krävs förstås ett väldigt tränat öra för att just språket i detta fall ska uppfattas som tydligt. Hur som helst – “Det här är Stockholm, inte Göteborg” vrålas det nu ur högtalarna och det budskapet är åtminstone glasklart. Bandet drar gasen i botten direkt. Plattan i mattan, mätarna på elva och håret rakt bakåt när de river av 22 låtar på under 25 minuter. Massgrav är bandet som bör anses vara bolagspamparnas värsta fiende och alla padelspelande mellanchefers stora mardröm. De här killarna vet hur det är att leva i knegets pissoar för att överleva och de känner allt för väl till känslan av att ha slut på kontot. Till den här snabba skivan krävs ett öl med extremt hög hinkabilitet och som dessutom klarar av att stå pall mot lite välriktad attityd.
Ingen i Ölsverige kan det här med attityd så mycket som Fredrik Tunedal som 2010 startade Pang Pang Brewery, Stockholms äldsta hantverksbryggeri. Attityd både med glimten i ögat och med skarpladdat avtryckarfinger i kommentarsfält. Kanske är det just den typen av sinnelag som krävs för att lyckas med konststycket att få ett ordvitsigt ölnamn att för ovanlighetens skull kännas genialt istället för som hembryggarbuskis. Medges Ale har konceptet klockrent på plats in i minsta detalj, hela vägen ut på den briljanta etiketten. Och burkens innehåll är så läskande lättdrucket att innan du vet ordet av så har du svept i dig så många glas att endast kortläsaren talar sitt tydliga språk – ditt kreditkort medges ale.
LIK – Carnage
och Triangel Saison av Gamla Enskede Bryggeri
Med ett sound som låter som om det vore hämtat direkt från slutet av 1990-talet, särskilt på Carnage-skivan, manglar vi vidare i den här listan med dödsmetallbandet LIK. Nu snackar vi tortyr, lemlästning och ond bråd död. Här är det dubbla baskaggar och köttiga gitarrer som låter som motorsågar hårt jobbande på högt varvtal blandat med ödesmättat melodiska slingor. En stridsvagn som tungt rullar fram över ett ödelagt domedagslandskap och tydligt flirtar ljudmässigt med huvudstadens tidiga pionjärer inom dödsmetall. Om Entombed och Dismember hade fått ett kärleksbarn – då har det nu vuxit upp och står på egna lemlästade ben.
“Jag vill bo i stan för att ha nära till allt, men jag vill också ha det lugnt där jag bor. Så inga stökiga krogar eller konserter i just mitt kvarter tack”… ja vad ska man säga, den har vi hört förut. I takt med att många Stockholmare gjorde sin bostadsresa i innerstan under den tidiga delen av 2000-talet så försvann också många av konsertlokalerna så nu för tiden finner man sig själv – som konsertbesökande hårdrockare – oftast i det lämpligt namngivna Slakthusområdet istället. Ett stenkast, bokstavligen, därifrån huserar Gamla Enskede Bryggeri. Förutom att brygga öl dagarna i ända så arrangerar dödsmetallgubben Robin Johnander också en hel del mindre spelningar i bryggeriets pub. Och vad kan passa bättre att dricka till ljudet av det monstruösa gnagandet på ben mer än öl bryggd med diastatisk saisonjäst? Precis – ingenting. Därför korkar vi upp Gamla Enskedes Triangel saison, ett rustikt öl lika befriat från “gulli-gull” som ljudet av LIKs motorsågsgitarrer.
God Mother – Sinneseld
och Valkyrie Irish Stout av Keane Brewing
Sinneseld är inte ett album, det är en EP. Allt kan inte vara så spikrakt och inrutat hela tiden, ibland behöver man ha ett öppet sinne. Speciellt hårdrockare som försöker anpassa sig till den moderna tiden av digital musikstreaming istället för inköp av fysiska album behöver ha det nu när artister ger ut enskilda låtar och EP-släpp oftare än fullängdsalbum. Apropå att inte vara spikrak och inrutad så lyssnar vi nu på God Mother. Ett progressivt hardcoreband som hämtar musikaliska influenser från alla möjliga håll och som är en fröjd att uppleva live. Räkna med att gigen inte kommer ske i några stora arenor, nu snackar vi svettiga mörka källare eller lagerlokaler. De fem låtarna på Sinneseld är bitvis riktigt svängiga och dansanta – så gamlingarna får stå tryggt längst bak i lokalen med sina fotriktiga skor och armarna i kors medan de mer hugade öppnar upp piten framför scen.
De som kommer ut levande från de akrobatiska konsterna framför scenen kommer uppleva en sorts svårförklarad eufori, vara fullkomligt drypande av svett och troligtvis ha några nya blåmärken när de vaknar dagen efter. Vätskebalansen behöver nu regleras. Fast även om ljust lageröl och en rekommendation som lyder “varannan vatten” är vad många nu fått för sig är den bästa idén så vill vi istället dricka den ölstil som släcker törsten bäst – irish dry stout. Då är det tur att Keane Brewing håller till i huvudstaden och brygger det kolsvarta, torrt maltiga och slanka ölet Valkyrie. Och hur färgstarkt God Mother än är live på en scen så dras vi hårdrockare naturligt mot mörkret och där rinner den irländska stouten likt flytande svart guld för alla som överlevt moshpiten.
Dismember – Like An Ever Flowing Stream
och Long Boil Barley Wine av Stockholm Brewing
Någon måste vara först, och någon måste vara störst. Dismember blev aldrig det, varken störst eller var riktigt först, men deras närvaro som pionjärer och deras betydelse för Stockholms metal-scen är det ingen som kan snacka bort. Till synes alltid lite i skuggan av, eller kanske vid sidan om, Entombed var bandet med och formade den svenska dödsmetallens sound. Tungt melodiska gitarrer varvat med ångvältsdoftande riff tar oss med på en resa rakt ner i underjorden där vi fortsätter att trollbindas av den rytmiskt taktfasta framfarten. Djupare ner i mörkret, mot människans innersta väsen och begär. Härifrån tar man sig inte upp igen i första taget – så vi behöver ett öl som räcker ett tag.
När vi nu sitter här nere i avgrunden och koncentrerat lyssnar till varje liten nyans av mörker på detta genreskapande album så passar det perfekt med ett välbryggt barley wine. För även om vi tidigare sagt att barley wine är jazz så menar vi förstås inte att barley wine inte också passar perfekt till dödsmetall. Nu vill vi dricka Long Boil Barley Wine från en av Stockholms hårdast arbetande bryggare – Max Westman på Stockholm Brewing. Förutom att brygga stora starka ales i Frihamnen så är Max också en flitig konsertbesökare så chansen är ganska stor att du springer på honom i publikhavet om du går på metalgig i huvudstaden.
Och glöm inte – det här är Stockholm, den riktiga huvudstaden, inte Göteborg.
—
Ps 1. Ingen i Beernews Göteborgsredaktion kom till skada vid skapandet av denna 4-lista.
—
Ps 2. Du prenumererar väl på Beernews nyhetsbrev? Då får du veckans alla nyheter i mejlkorgen varje måndag. Signa upp dig HÄR.
